Äntligen kom hon ihåg lilla mig!!! Vi stod still jättelänge i Kiruna, och när vi varit ute på en liten rastrunda plockade matte fram mat till mig. Sååååå gott!!!! Men nu började jag tycka att det här med att åka tåg är ganska långtråkigt, så när vi äntligen började plocka ihop våra saker visste jag inte hur fort jag skulle ta mig av tåget. Höll nästan på att glömma kolla om Pippi var med, men då kollade jag snabbt på matte och hon hade både min ryggsäck o Pippi. Skönt! Insåg direkt att det här kommer att bli en jobbig vandring med det här gänget. Efter bara några minuter hade vi tappat bort både Åse o Katarina… Matte, Hallååååå…. Det saknas några….. Men hon verkade inte bry sig, varken om dem eller att jag hojtade. Ryckte lite mer i kopplet, och då sa hon att det var lugnt, de skulle stanna här i Abisko och vänta på oss tills vi är tillbaka. Hmmmm… Hon verkar lite förvirrad, så bäst jag håller stenkoll på resten av gänget så hon inte tappar bort fler.
Nu är vi klara att ge oss av
Kände igen mig direkt när vi började gå. Här har jag varit flera gånger innan. Det är här som vattnet har så bråttom när det rinner. Och som vanligt skulle alla tvåbeningarna fota det.
Abiskojokka
Är så glad att jag har fått en extra kompis med mig i år.
Mattes barnbarn Thea är med för första gången. Hoppas vi kan leka mycket…..
Var så skönt att få sträcka på benen och röra sig efter all tid på tåget. Min ryggsäck kändes lite tung, men matte hade ju inte låtit mig träna i Grövelsjön. Bara för att jag gjorde illa mig i en muskel när vi träningsvandrade i Åkulla så har jag fått ta det lugnt. Men tvåbeningarna tyckte nog också att de hade tunga ryggsäckar, för vi tog snart en vilopaus. Och en sak lärde jag mig på gröna Bandet: När matte säger paus så innebär det godis….
Efter godisstoppet fortsatte vi gå genom en liten skog, och det fanns så lustiga pinnar på marken. Men de var nog lite för stora för att jag skulle kunna bära dem. Lät dem vara.
Efter ett tag kom vi fram till en skylt som jag kände igen. Förra gången gick vi ner dit och där var ett jättefint vattenfall. Men dit skulle vi tydligen inte i år, för matte fortsatte framåt upp på ett par myrar. Blev lite blöt om tassarna, och det var jobbigt att gå för det var så mjukt. Efter lite pustande från gänget tyckte matte att vi skullen ha en ny paus, och det tyckte jag lät bra.
Matte o Kristina tittade på de där stora papperslapparna med streck på medan de andra gjorde som jag, vilade och åt godis. När vi fortsatte så kom vi äntligen ut ”på fjället” så vi såg långt runt omkring oss. Nu var det också en fin o vältrampad stig att gå på, skönt. Matte sa att det bara var 7 km kvar till en stuga som vi tydligen skall sova i.
Trodde vi skulle skynda oss dit, för sju km går ju fort att gå. Det är ju vad vi gör varje morgon i Grövelsjön. No problems……. Men snart började det muttras om att det var länge sedan vi åt lunch på tåget, och det höll jag ju med om. Kurrade faktiskt ganska bra i min mage med… Matraster säger jag aldrig nej till.
Innan vi gick iväg skulle det tas ett gruppfoto. –”Vi ställer upp oss från yngst till äldst”. Att Thea skulle vara längst till vänster o Linnéa längst till höger var självklart, men var skulle jag vara? Människoår eller hundår?? Slutade med att jag hamnade längst fram.
Kom igen nu så springer vi fram till målet. Bara 7 km ju…..
Det här var långa sju kilometer. Kändes som att vi aldrig kom framåt. De andra sa att de inte kom ihåg att det var så här segt, men jag kommer inte ihåg någonting. Matte, har vi gått här innan? Nähe, inte det. Jaha det var när vi flög plåtfågel med Anna, då åkte vi här över. Skönt att vi slapp gå då! Nu började det dessutom komma svarta moln, så alla började oroa sig för regn. Nej, det vill jag inte ha! Kom igen nu gänget så öser vi på så vi kommer fram någon gång!
Nä, något ösande blev det inte, men måste erkänna, men absolut inte så matte hör det, att det var ganska skönt med många raster. Började bli riktigt trött jag med.
